Dagen efter Uppsala var det dags för anestesimottagningen. Picc-line – låter som något man skulle beställa på Jysk, men nej, det är en långtidsinfart till ett större blodkärl. Anledningen? Jo, cytostatika är egentligen gift, och gift i små blodkärl är ungefär lika bra idé som att försöka parkera en lastbil i ett cykelställ.
”Cytostatika är alltså gift?” hade jag frågat läkaren veckan innan.
”Tekniskt sett, ja.”
”Och ni ska pumpa in det i mig?”
”Det är därför vi använder större blodkärl. För säkerhets skull.”
”Ah, för säkerhets skull. Det låter ju betryggande.”
Sanningen var att jag inte hade något val. Det handlade om att hänga med i svängarna eller… ja, alternativet var inte särskilt lockande. Min son behövde fortfarande någon som kunde hjälpa honom med matteläxorna, även om han påstod att han klarade dem bättre än jag. Han hade förmodligen rätt.
## Återseendets glädje på anestesimottagningen
”Tycker jag känner igen dig!”
Det klassiska öppnings repliken på små sjukhus. Fördelen med att jobba där man behandlas: man vet att personalen är kompetent. Nackdelen: alla vet vem man är och vad man är där för.
”Jo, vi har nog setts i korridorerna,” svarade jag medan sjuksköterskan förberedde den sterila utrustningen.
”Jobbar du inte på…”
”Jodå.”
”Och nu är du här för…”
”Picc-line. Ska tydligen få gift inpumpat i kroppen. På ett säkert sätt.”
Hon skrattade lite. ”Vi kallar det behandling.”
”Jag kallar det optimistisk omskrivning.”
Proceduren skulle vara enkel. Bedövning, stick, klart. Inga problem. Det var i alla fall planen tills hon träffade en nerv och min högra sida gjorde något som bäst kan beskrivas som en ofrivillig breakdance-move.
”Oj!” utbrast hon.
”Oj?” upprepade jag. ”Det är inte det man vill höra när någon sticker saker i ens arm.”
”Bara en liten nervkontakt.”
”Liten? Min arm försökte just fly från min kropp.”
”Vi tar ett nytt försök.”
”Min arm röstar nej, men fortsätt du.”
Andra försöket gick bättre. Ingen breakdance. Inget flyktförsök från kroppsdelar. Sex månaders infart installerad – som ett abonnemang på gift, fast utan uppsägningstid.
## Kortison – kroppens egen överreaktion
Dagen innan första behandlingen började kortison marathon. Höga doser för att förhindra illamående och allergiska reaktioner.
”Det här är mycket tabletter,” kommenterade jag när jag hämtade ut receptet.
”Det är för din egen skull,” sa apotekaren glatt.
”Det säger alla som ger mig medicin nu för tiden.”
”Ska vi också ge dig tabletter mot allergi.”
”Är jag allergisk?”
”Inte än.”
”Inte än? Det låter hotfullt.”
”Välkommen till cancervården!”
Hon sa det med ett leende som antydde att hon använt den repliken förr. Troligen för ofta.
## Doktorn och biverkningslistan från helvetet
På onkologen gick läkaren igenom biverkningarna som en reseguide genom Dantes inferno.
”Håravfall är vanligt.”
”Klassikern.”
”Sen har vi neuropatier.”
”Vad är det?”
”Nervskador. Domningar. Stickningar. Känselbortfall.”
”Låter som en dålig Tinder-dejt.”
Läkaren tittade upp från sina papper. ”Det är en ovanlig jämförelse.”
”Jag hanterar stress med humor. Dålig humor.”
”Det har jag märkt.”
När jag senare berättade för sjuksköterskan om min rädsla för neuropatier, viftade hon bort det.
”Det är sällsynt,” försäkrade hon.
*Det var det inte.*
## Kylhandskar – cancervårdens svar på modeaccessoar
Vid första behandlingen fick jag kylhandskar.
”För händerna,” förklarade sjuksköterskan hjälpsamt.
”Jag hade gissat det utifrån namnet.”
”Kan förhindra att du tappar naglarna.”
”Bara naglarna?”
”Vad mer skulle det hjälpa mot?”
Hade jag vetat att de kunde motverka neuropatier hade jag burit dem som Michael Jackson – fast på båda händerna och utan dansnumren. Vid nästa behandling hade jag kylhandskar och kyl påsar för fötterna. Jag såg ut som en misslyckad superhjälte: Frostbite Man – bekämpar cancer en frusen extremitet i taget.
”Du ser ut som om du ska bestiga Mount Everest,” kommenterade en annan patient.
”Eller fly från den.”
”Kylan är värst i början,” tröstade sjuksköterskan.
”Sa alla mina ex också.”
Nu i efterhand skulle jag inte varit utan dem, även om sjukhuset tydligen planerar att ta bort dem. Budgetnedskärningar når även frysdisken.
## Slemhinnornas semester
Dag ett efter behandlingen: Mådde okej. Kanske var det här inte så farligt.
Dag två, kväll: Ögonen kändes lite torra. Inget alarmerande.
Dag tre: Varenda jävla slemhinna i min kropp hade packat väskorna och åkt till Mallorca utan returbiljett.
Återfuktande droppar för ögonen – check. Solrosolja för munnen – check. Nässpray med olja – check. Diverse smörjmedel för resten av kroppen – check. Jag hade fler oljeprodukter än en bensinstation.
”Mamma, du luktar som en sallad,” kommenterade min son hjälpsamt.
”Olivolja är nyttigt.”
”Inte när man bär det som parfym.”
Tröttheten kom som en tsunami av utmattning. Jag sov i princip i flera dagar.
”Tänker du gå upp ur sängen den närmaste tiden?” frågade min son efter dag fyra.
”Planerar det till nästa tisdag.”
”Det är tisdag.”
”Nästa tisdag sa jag.”
När jag väl reste mig kändes det som att gravitationen hade tredubblats och mina ben var gjorda av överkokt spagetti. Influensa möter bakfylla möter maraton – utan någon av fördelarna.
”Du ser ut som en zombie,” konstaterade min son när jag vinglade ut i köket.
”Zombies är populära nu.”
”Inte de som luktar sallad.”
## Smaksinnet checkar ut
Efter en vecka började kroppen återhämta sig, men smaksinnet hade andra planer. Mat – normalt en källa till glädje – blev plötsligt en rysk roulette av äckelhet.
Kött smakade gift. Inte ”lite konstigt” eller ”annorlunda” – utan regelrätt gift. Som att tugga på en tvålbit marinerad i parfym.
”Hur smakar det?” frågade min son när jag försökte äta middag.
”Som om någon hämnats på en ko.”
”Vad?”
”Föreställ dig att du får schampo i munnen.”
”Äckligt.”
”Multiplicera med tio och lägg till hämnd.”
”Jag fattar inte.”
”Jag heller inte, men min mun är övertygad om att den blir förgiftad.”
”Men det är ju gift du får i behandlingen.”
”Ja, men det ska inte smaka så här.”
”Hur ska gift smaka då?”
”Medicinskt?”
Även vatten smakade metalliskt. Bröd smakade papp. Frukt smakade som besvikelse med citrusnoter. Mitt smaksinne hade blivit en pessimistisk matkritiker som hatade allt.
”Vad kan du äta?” frågade min son oroligt.
”Glass.”
”Bara glass?”
”Och ibland yoghurt. Om den är snäll.”
”Yoghurt kan inte vara snäll, mamma.”
”Du har inte träffat min yoghurt. Den är passivt aggressiv.”
## Återgång till något som liknar normalt
Efter en vecka började livet sakta återgå till något som kunde passera som normalt om man kisade och hade låga förväntningar. Jag kunde stå upp utan att känna mig som en nyfylld vattensäng. Jag kunde äta vissa saker utan att min mun startade uppror.
”Du ser mindre död ut,” konstaterade min son uppmuntrande.
”Tack. Det var mitt mål.”
”Ska du göra det här igen?”
”Flera gånger.”
”Varför?”
”För att jag vill fortsätta hjälpa dig med matteläxorna.”
”Jag klarar dem bättre själv.”
”Exakt. Någon måste ju se till att du inte blir för självgod.”
Han log. Det gjorde jag också, trots att det kändes som att ansiktsmusklerna hade glömt hur man gjorde.
Första rundan var klar. Bara fem till att gå. Eller fler. Vem räknar egentligen när alternativet är att sluta räkna helt?
”Mamma?”
”Ja?”
”Nästa gång ska jag köpa glass åt dig. Mycket glass.”
”Du är mitt favoritbarn.”
”Jag är ditt enda barn.”
”Tur för dig. Mindre konkurrens.”
Picc-linen satt kvar i armen som en permanent påminnelse om att det här var mitt nya normala. Sex månaders abonnemang på gift, serverat med kylhandskar och slemhinnetorka.
Men jag var fortfarande här. Fortfarande tillräckligt pigg för att klaga. Fortfarande tillräckligt envis för att skämta om det.
Och det, insåg jag medan jag smorde in mig med min fjortonde olja för dagen, var nog det viktigaste av allt.
Bröstcancer min resa 