Under hela vintern hade jag längtat efter sommarens ljus, solstrålarna som värmer mitt sinne, och doften av blommorna på min uteplats. Att få njuta av ledighet tillsammans med min son och mina katter. Universums kosmiska skämt? Min semester skulle bli ett medicinskt maraton med nervsammanbrott som mellanmål.
”Välkommen till mammografin,” sa sköterskan i juni med ett leende som antydde att hon inte riktigt förstod ironin i att välkomna någon till helvetets förrum. ”Vi ska bara göra ultraljud och några biopsier.”
”Bara?” Jag svalde. ”Som i ‘bara lite tortyr’?”
”Det är inte så farligt,” försäkrade läkaren medan han smorde in ultraljudsgelen som kändes som Sibiriens vinterhälsning på bar hud. ”Genom ultraljudet kan vi se tumörerna och deras storlek.”
”Fantastiskt. En livestream av min egen undergång.”
”Biopsin hjälper oss att—”
”Jag vet vad en biopsi är,” avbröt jag. ”Jag jobbar inom vården. Det betyder inte att jag gillar att bli ett mänskligt nåldynekudde.”
Läkaren tittade på skärmen. ”Ingen tvekan om diagnos där inte.”
”Tack för den empatiska leveransen.” Tårarna började rinna. ”Har du gått kursen ‘Hur man krossar någons själ på tre sekunder’?”
”Förlåt, jag…” Han hostade. ”Du har två tumörer i vänstra bröstet. Lymfkörtlarna i armhålan är förstorade.”
”Bingo i cancerlotteriet alltså?”
”Den största är fem centimeter.”
”En helvetes bowlingklot med andra ord.” Jag skrattade bittert. ”Passar ju med tanke på att livet just nu känns som en strike rakt i ansiktet.”
Läkaren pratade konstant under proceduren – något om vädret, sin semester, sin katts matvanor. Tydligen hans sätt att hantera situationen.
”Första biopsin klar,” mumlade han. ”Andra… bra. Nu lymfkörteln—”
Plötsligt blev allt svart.
”Strömavbrott?” frågade jag i mörkret. ”Är detta Guds sätt att säga ‘det kan faktiskt bli värre’?”
”Vi får flytta till ett annat rum,” sa läkaren och fumlade med ficklampan på sin telefon.
”Naturligtvis.” Jag klättrade ner från britsen via en vinglig stol. ”Min superkraft är ju att allt som kan gå fel, går fel. Borde sätta det på mitt CV.”
Efter tortyr… förlåt, undersökningen, räckte läkaren över en bunt papper. ”Tider för kirurg, MR-undersökning, och här är lite information.”
”Ser ut som en hel roman.”
”Mitt råd är att du skriver dagbok.”
”Dagbok?” Jag stirrade på honom. ”Kära dagbok, idag fick jag reda på att jag är helt körd. Puss och kram?”
”Och kör försiktigt hem.”
”Jag cyklade hit. Bilen är trasig.” Jag stoppade pappren i väskan. ”Som allt annat i mitt liv just nu.”
”Du verkar ta det här bra,” sa han tveksamt.
”Å, jag överväger definitivt att kasta in handduken,” svarade jag med ett skevt leende. ”Men jag måste ju veta vilken cancersort jag har först. Vore ju synd att ge upp om det visar sig vara den botbara varianten. Plus att katterna behöver mat.”
Hemma väntade föreningen – den organisation jag och min son var med i. När man får cancerbesked brukar folk bli snällare, eller hur? Fel.
”Kan du hjälpa till att flytta borden?” frågade en medlem dagen efter biopsin.
”Läkaren sa inga tunga lyft. Blödningsrisk.”
”Det är bara några bord.”
”Vill du att jag ska förblöda över föreningens golv? Tänk på städkostnaderna.”
Medlemmen muttrade något om att alla har problem. Ja, men alla har inte fem centimeters cancerbollar i bröstet, tänkte jag.
Föreningen lades ner kort därefter. Kanske mitt livs mest välkomna nedläggning.
”Jag måste berätta något,” sa jag till min chef en dag.
”Låter allvarligt.” Hon lutade sig fram.
”Jag har cancer.”
Hennes ansiktsuttryck genomgick fem känslostadier på tre sekunder. ”Vill du sjukskriva dig?”
”Läkaren på mammografin vägrade.” Jag ryckte på axlarna. ”Sa att arbete var bra för psyket.”
”Men du kan ju—”
”Jag tar hellre semester. Sjukskrivning låter så… definitivt. Som att erkänna nederlag.”
”Du är konstig,” sa hon.
”Det är cancern som pratar.”
MR-undersökningen var nästa anhalt på min medicinska mysterieturné. Magnetkamera – låter futuristiskt, känns som att ligga i en tvättmaskin på centrifugering medan någon spelar death metal.
”Ingen spridning,” konstaterade teknikern efteråt.
”Mitt livs första tur.”
”Det är bra nyheter!”
”I cancervärlden är ‘ingen spridning’ tydligen jackpot. Konstiga odds.”
Väntan på kirurgbesöket var som att sitta i dödens väntrum med trasiga tidningar och en klocka som tickade baklänges.
Föreningen var nedlagd, lokalen skulle tömmas. Naturligtvis blev det mitt och min sons ansvar.
”Varför just vi?” frågade min son.
”För att universum har en sjuk humor?”
En kväll satt jag ensam i den tomma lokalen. Höll en kniv i handen – hade skurit kartonger. Två vägar låg framför mig: behandling med garanterad smärta men möjlig överlevnad, eller… det andra.
Kniven var vass. Lösningen enkel.
Men hemma väntade två katter som inte kunde öppna sina egna burkmat. Och en son som, trots att han var vuxen, fortfarande behövde någon att klaga på universum med.
”Fan också,” muttrade jag och lade ifrån mig kniven. ”Kan inte ens få dö i fred utan att någon svälter.”
Katterna mötte mig i dörren hemma.
”Mjaou?” sa den ena.
”Ja, jag lever fortfarande,” svarade jag. ”Mot alla odds och allt sunt förnuft.”
Den andra katten strök sig mot mina ben.
”Ni bryr er bara om maten, eller hur?”
”Mjaou.”
”Ärliga i alla fall.” Jag öppnade en burk. ”Mer än man kan säga om resten av världen.”
Min son kom in i köket. ”Hur var det?”
”Lokalen är tom. Mitt liv känns tomt. Matskålen är full. Två av tre är väl godkänt?”
”Mamma…”
”Jag skojar bara.” Jag rörde om i kattmaten. ”Svart humor är tydligen min copingmekanism nu. Bättre än alternativet.”
”Vilket är?”
”Gråta tills jag torkar ut och blir ett saltkorn.”
Han kramade om mig. ”Vi klarar det här.”
”Eftersom alternativet suger, så ja.” Jag kramade tillbaka. ”Plus att någon måste ju mata katterna.”
”Är det verkligen därför du kämpar?”
”Det och för att jävlas med statistiken. Någon måste ju vara den där irriterande procenten som överlever.”
Telefonen ringde. Kirurgen kunde ta emot mig nästa vecka.
”Nästa kapitel i cancerkomedin,” muttrade jag.
”Komedin?”
”Antingen skrattar man eller så gråter man. Och mina tårkanaler är redan övertidsarbetande från läkarbesöket.”
Den kvällen låg jag vaken och stirrade i taket. Fem centimeter. En boll av ondska i mitt bröst. Två tumörer som festade på min framtid.
”Okej då,” viskade jag till mörkret. ”Ni vann första ronden. Men jag har nio liv kvar.”
Katten hoppade upp i sängen och spann.
”Eller hur många det nu är människor har. Poängen kvarstår.”
Morgonen kom som den alltid gör – oberörd av personliga tragedier. Solen sken faktiskt, vilket kändes som ett hån.
”Perfekt väder för cancerpatienter,” muttrade jag medan jag bryggde kaffet extra starkt. ”Gud har verkligen sinne för ironi.”
Men jag reste mig. Duschade. Åt frukost. Matade katterna.
Ibland är det de små rutinerna som håller en vid liv när de stora frågorna blir för tunga att bära. Och ibland är det bara envishet och kattmat.
Behandlingen väntade. Smärtan väntade. Men först skulle jag dricka mitt kaffe och låtsas att det här var en helt vanlig dag i mitt helt vanliga liv.
”Skål för cancern,” sa jag till kaffekoppen. ”Må bästa patient vinna.”
Bröstcancer min resa 