Cancer har alltid varit som den där släktingen man aldrig bjuder in men som ändå dyker upp – oannonserad, ovälkommen och med förmågan att förstöra vilket kalas som helst. Ingen i min familj hade drabbats, men jag bar ändå känslan som ett medlemskort till en klubb ingen vill tillhöra. Kanske var det universums sätt att förbereda mig, som en trailer för en skräckfilm man aldrig bett om att se.
En helt vanlig söndagsmorgon vaknade jag efter en sovmorgon så härlig att till och med min väckarklocka verkade förlåta mig. Livet kändes som en stilla flod – du vet, innan man inser att det finns krokodiler under ytan. En halvtimme senare stod jag i duschen och gjorde en upptäckt som fick Hitchcock att verka som en feelgood-regissör.
”Fan,” sa jag till schampoflaskan, som om den kunde hjälpa.
Min hand hade dragit sig under mitt vänstra bröst – inte direkt en daglig ritual, mer som en sporadisk hälsningskontroll där kroppen brukar svara ”allt lugnt här”. Men den här gången svarade den med motsvarigheten till ett brandlarm. En knöl. Inte större än en ärta, men med ungefär samma mjukhet som ett bowlingklot i miniatyr.
Jag störtade ut ur duschen som om vattnet plötsligt blivit lava. Min son satt i köket och scrollade genom telefonen med den där zombieliknande koncentrationen som bara sociala medier kan framkalla.
”Jag hittade en knöl,” fick jag ur mig, fortfarande drypande och insvept i en handduk som plötsligt kändes alldeles för tunn för denna konversation.
Han tittade upp. ”Var?”
”I bröstet. Vänstra.”
”Okej.” Han lade ner telefonen – första tecknet på att han förstod allvaret. Min son är vanligtvis lugn som en zenbuddist på Valium. ”Det behöver inte betyda något.”
”Jo,” sa jag. ”Det gör det.”
”Mamma—”
”Jag har jobbat inom sjukvården i femton år. Jag har sett tillräckligt många röntgenbilder för att kunna starta ett eget galleri. Jag vet vad en ärta som känns som betong betyder.”
Han reste sig upp, den där långa gestalten som fortfarande såg ut som tonåringen som brukade ljuga om läxorna. ”Du vet inte säkert.”
”Jo,” sa jag och kände hur tårarna började pressa på som otåliga kunder på Black Friday. ”Det gör jag.”
Och där bröt jag ihop. Fullständigt. Som en IKEA-möbel monterad av någon som slängt instruktionerna. Min son kramade om mig medan jag grät som om tårar var en valuta och jag försökte köpa mer tid.
Naturligtvis hade livet, med sin sedvanliga timing, bestämt sig för att göra allt maximalt komplicerat. Jag satt i styrelsen för vår bostadsrättsförening – ett uppdrag ungefär lika tacksamt som att vara tandläkare för krokodiler. Min son och jag hade kämpat för att hålla budgeten flytande medan resten av styrelsen verkade tro att ekonomi var något man kunde googla sig till.
Måndagen efter duschkatastrofen satt vi i styrelsemöte. Jag stirrade på dagordningen som om den var skriven på klingonska.
”Vi måste diskutera taken,” sa Bertil, vår styrelseledamot som behandlade föreningens pengar som om de var hans pensionssparande.
”Taken kan vänta,” sa jag. ”Jag har något att säga.”
Alla tittade upp. Sex par ögon, som grisar som plötsligt märkt att någon nämnt bacon.
”Jag har hittat något,” började jag och pausade. Hur förklarar man att man kanske är döende utan att låta som en dålig såpopera? ”I mitt bröst. En knöl. Så jag kommer behöva…” Jag svalde. ”…trappa ner lite.”
Tystnaden som följde var så tjock att man kunde skära igenom den med bara fingret.
”Trappa ner?” sa Gunilla, som aldrig trappat ner från något i hela sitt liv, inte ens från sina höga klackar. ”Vad betyder det?”
”Det betyder att ni får ta över mina uppgifter.”
”Alla?” Bertils röst gick upp en oktav, som en pojke i målbrottet.
”Nej, inte alla. Jag är inte död än.” Jag försökte le, men det kändes som att min mun glömt hur man gjorde. ”Bara lite… prekär.”
Mötet avslutades med den sortens klumpiga medkänsla som svenskar excellerar i – halvhjärtade klappningar på axeln och mumlade ”det ordnar sig nog” som om cancer var något man kunde lösa med lite WD-40 och en positiv attityd.
Men här kommer det bästa – eller värsta, beroende på hur man ser det. Nästa dag fick jag ett samtal från min son.
”De har gömt kassalådan,” sa han.
”Vad?”
”Föreningens kassalåda. De har gömt den.”
Jag skrattade. Ett riktigt skratt, första på tre dagar. ”Tror de att jag ska sno den och fly till Bahamas med mina sista döende andetag?”
”Tydligen.”
”Med vad? Trettontusen kronor och kvitton från Bauhaus?”
”Mamma, det är inte roligt.”
”Jo,” sa jag. ”Det är hyfsat roligt. Jag har potentiellt cancer och de oroar sig för att jag ska förskingra pengar som knappt räcker till en begagnad cykel.”
Jag skrev en egenvårdsremiss samma dag. Fördelen med att vara sjuksköterska är att man vet exakt vilka knappar man ska trycka på för att systemet ska reagera. Nackdelen är att man också vet exakt vad som väntar.
På jobbet höll jag masken uppe som ett proffs. Ingen av mina kollegor visste något. Jag log mot patienterna, delade ut mediciner, tog prover, och låtsades att min egen kropp inte just nu kanske höll på att planera sin egen kupp.
”Du ser trött ut,” sa Helena, min kollega som hade förmågan att se folks själstillstånd genom tre lager foundation.
”Dåligt sovit,” ljög jag.
”Du borde ta det lugnt.”
”Mm,” sa jag och tänkte att ta det lugnt var ungefär det sista jag kunde göra när varje cell i min kropp skrek som en rockkonsert för döva.
Hemma kollade jag brevlådan som en besatt. Varje dag. Ibland två gånger. Som om kallelsen till mammografi skulle materialiseras snabbare om jag bara stirrade tillräckligt intensivt på brevinkastet.
Under tiden fortsatte föreningen sitt eget lilla krig. De kallade till extra möten. Krävde redovisningar. Skickade passivt-aggressiva mejl som började med ”Hej, hoppas du mår bättre” och slutade med ”men vi behöver verkligen de där dokumenten NU.”
”De försöker döda mig med byråkrati,” sa jag till min son en kväll när vi satt med ännu en hög med meningslösa papper.
”Åtminstone håller det dig sysselsatt,” sa han.
”Trakassering som terapi. Innovativt.”
”Bättre än att sitta och googla symptom.”
Han hade rätt. Jag hade tillbringat första natten med att googla ”knöl bröst överlevnad” tills Google praktiskt taget började föreslå begravningsbyråer i närområdet. Nu var jag åtminstone distraherad av människor som betedde sig som om föreningens trivselregler var FN-stadgan.
I slutet av maj kom äntligen kallelsen. Jag stod vid brevlådan med kuvertet i handen som om det innehöll domedagsprofetian. Vilket det, tekniskt sett, kanske gjorde.
Mammografin var bokad tre dagar senare. Tre dagar. 72 timmar. 4,320 minuter att försöka låtsas att allt var normalt.
”Ska jag följa med?” frågade min son.
”Nej.”
”Mamma—”
”Nej. Detta är som att gå på toa. Vissa saker gör man bäst ensam.”
”Att kissa är inte livshotande.”
”Du har aldrig haft urinvägsinfektion.”
Han grimaserade. ”Fair Point.”
Mammografimottagningen såg ut som alla andra medicinska väntrum – beige väggar, gamla veckotidningar och den där speciella doften av desinfektionsmedel blandat med ångest. Jag satt där i min sjukhusskjorta som öppnades framtill, känslan av att vara både för naken och för påklädd samtidigt.
”Marielle?” En sjuksköterska med ett leende som kunde lysa upp ett kärnkraftverk kom ut.
”Tekniskt sett Marie, men jag svarar på det mesta utom ‘sötis’.”
Hon skrattade. ”Noterat. Ska vi?”
Mammografimaskinen såg ut som en tortyrapparat designad av någon som verkligen, verkligen hatade bröst. Vilket, när man tänker på det, kanske inte är helt fel.
”Okej, nu kommer det att trycka lite,” sa hon, vilket är medicinsk kod för ”detta kommer att kännas som om dina bröst går genom en mangel.”
”Jag har fött barn,” sa jag. ”Min smärttröskel är satt till ‘apokalyps’.”
Hon tog bild efter bild av mitt vänstra bröst. Så många att jag började undra om de planerade att göra en 3D-modell. Eller kanske en flip-bok.
”Är det normalt med så många bilder?” frågade jag, redan vetandes svaret.
”Vi vill bara vara noggranna,” sa hon, vilket är medicinsk kod för ”jo, vi ser något.”
När det var över och jag fått klä på mig igen, stannade hon upp vid dörren.
”Normalt får man svar inom några veckor,” sa hon. ”Men i ditt fall…”
”Går det snabbare,” fyllde jag i.
”Ja.”
”Hur snabbt?”
”Några dagar. Kanske en vecka.”
Jag nickade. När de skyndar sig är det aldrig goda nyheter. Det är som när någon börjar en mening med ”utan att vara elak, men…” – du vet att något hemskt är på väg.
Väntan som följde var som att leva i en Bergmanfilm – mycket existentiell ångest och ingen som riktigt visste vad fan som pågick. Jag gick till jobbet. Kom hem. Lagade mat. Tittade på TV. Allt medan en liten röst i huvudet upprepade: ”Du kanske dör. Du kanske dör. Du kanske dör” som ett psykotiskt mantra.
”Hur mår du?” frågade min son varje kväll.
”Som en Schrödingers katt,” svarade jag. ”Både levande och död tills någon öppnar lådan.”
”Det är inte roligt.”
”Jo, lite.”
”Mamma.”
”Vad ska jag säga? Att jag är livrädd? Att jag ligger vaken om nätterna och planerar min egen begravning? Att jag redan valt låtar?”
”Vilka låtar?”
”‘Another One Bites the Dust.’”
”Mamma!”
”För uppenbar?”
Han skakade på huvudet, men jag såg att han kämpade mot ett leende. Det är så vi hanterar saker i vår familj – med humor så svart att den suger upp allt ljus i rummet.
På jobbet märkte patienterna att något var fel. Inte för att jag sa något, utan för att jag var för närvarande. Vanligtvis är jag effektiv men distanserad, som en väloljad maskin. Nu lyssnade jag på deras historier som om de var det sista jag någonsin skulle höra.
”Du är annorlunda,” sa fru Holm, min favorit bland de dementa. Hon glömde sitt eget namn varannan dag men hade en kuslig förmåga att läsa människor.
”Bara trött,” sa jag.
”Nej,” sa hon bestämt. ”Du är rädd.”
Jag stannade mitt i att dela ut hennes mediciner. ”Vad får dig att tro det?”
”Du ser på oss som om du försöker memorera våra ansikten.”
Jag svalde hårt. ”Kanske det.”
”Vad är du rädd för?”
”Att glömma,” sa jag, vilket var sant nog.
Hon tog min hand med sina rynkiga fingrar. ”Ingen glömmer det viktiga,” sa hon. ”Inte ens jag.”
Ironin i att få livsvisdom från någon som inte kunde komma ihåg vad hon åt till frukost var inte förlorad på mig. Men hon hade rätt. Det viktiga glömmer man inte. Som känslan av den där knölen under mina fingrar. Som min sons ansikte när jag berättade. Som väntan på det där jävla brevet som skulle avgöra om mitt liv skulle mätas i år eller månader.
En vecka senare kom svaret. Jag stod vid brevlådan igen, den här gången med händer som skakade som höstlöv i storm. Kuvertet var tunt. Är goda nyheter tunna eller tjocka? Jag hade glömt.
Jag öppnade det där ute, i trapphuset, för att om jag skulle kollapsa så ville jag åtminstone göra det någonstans där grannarna kunde ringa ambulans.
”Förändringar som kräver ytterligare undersökning,” stod det. Vilket är medicinsk kod för ”jo, det är cancer, men vi måste kolla hur jävligt det är.”
Jag skrattade. Högt. Hysteriskt. Fru Svensson från tvåan stack ut huvudet.
”Allt bra?” frågade hon med den där tonen som sa att hon redan ångrat att hon frågat.
”Jodå,” sa jag. ”Fick just reda på att jag kanske dör. Men annars är allt toppen.”
Hon drog sig snabbt tillbaka in i lägenheten. Förmodligen för att googla ”vad gör man när grannen får nervsammanbrott.”
Jag gick upp till lägenheten där min son satt vid köksbordet med sin laptop.
”Nå?” sa han utan att titta upp.
”Bingo,” sa jag och slängde brevet på bordet.
Han läste det snabbt. Sedan igen. Sedan en tredje gång, som om orden skulle ändra sig om han bara stirrade tillräckligt länge.
”Vad betyder ‘ytterligare undersökning’?”
”Biopsi. De ska sticka en nål i mig och plocka ut bitar. Som ett prov på en mögelost fast mindre aptitligt.”
”Det är inte roligt.”
”Nej,” sa jag och satte mig ner. ”Det är det verkligen inte.”
Vi satt tysta en stund. Sedan sa han: ”Vad gör vi nu?”
”Nu,” sa jag, ”väntar vi mer. Tydligen är hela cancerprocessen mest väntan. Som att stå i kö till döden.”
”Mamma.”
”Förlåt. Nu lagar vi middag. Och sedan kollar vi på något hjärndött på Netflix. Och sedan går vi och lägger oss och låtsas att vi sover.”
”Och sedan?”
”Sedan gör vi om allt igen. Tills någon säger åt oss att sluta.”
Det var inte mycket av en plan. Men det var den enda jag hade. Och just nu, med en tickande bomb i bröstet och en framtid suddig som en impressionistmålning, var det tillräckligt.
Föreningens kassalåda var fortfarande gömd, vilket gav en viss komisk lättnad till hela situationen. Prioriteringar, tänkte jag. Jag kanske dör, men gud förbjude att någon ska komma åt de där trettontusen kronorna.
Livet, insåg jag, var som en dåligt skriven fars. Och just nu var jag både huvudperson och publik, osäker på om jag skulle skratta eller gråta åt absurditeten i alltihop.
Så jag gjorde både och.
Bröstcancer min resa 