”Ingen onkolog i hela stan.” Jag stirrade på telefonen som om den ljugit för mig. ”Vad gör de, semester? Tar cancern också semester?”
”Uppsala har,” sa sonen och scrollade på sin mobil. ”Tre timmar bort.”
”Bilen fungerar ju.” Jag tittade ut genom fönstret där vår Volvo stod och såg oskyldig ut. En tickande bomb i metallförklädnad, expert på att dö vid de mest olämpliga tillfällena. Som en pensionerad actionhjälte med hjärtproblem.
”Mamma, bilen dog tre gånger förra veckan.”
”Bara tre gånger. Det är ju en förbättring.”
”Vi tar tåget.” Han hade redan bokat biljetterna. ”Första klass från Gävle. De serverar frukost.”
”Mutar du mig med tågfrukost?”
”Fungerar det?”
Det gjorde det. Tågfrukosten smakade som kartong med ambitioner, men åtminstone var det kartong som inte kunde få motorstopp på E4:an. Under de senaste två åren hade mina bilar varit mer dekorativa än funktionella. Dyra trädgårdsprydnader med registreringsskyltar. Ödet, visade det sig, hade förberett mig för cancerbehandling genom att tvinga mig att cykla överallt som en miljömedveten martyr. Tack, universum, för den passiv-aggressiva personliga träningen.
”Första gången i Uppsala,” sa jag när vi klev av tåget. Solen sken som om den försökte kompensera för anledningen till vårt besök. ”Alltid velat se staden. Tänkte mig mer studentmössor, mindre cytostatika.”
Sjukhuset var enormt. Som vårt lokala sjukhus fast på steroider – ironiskt nog den enda typen av steroider de inte skulle ge mig. Jag har alltid hatat att vara patient. Ge mig vilken annans medicinska kris som helst, men min egen? Nej tack. Det är som att vara kock och bli serverad sin egen mat – man vet för mycket om vad som händer i köket.
Sex behandlingar före operation,” förklarade läkaren medan hon ritade diagram som såg ut som en femårings tolkning av ett periodiskt system. ”Tumörerna måste krympa först.”
”Som tvättade ylletröjor,” sa jag. ”Fast i omvänd ordning.”
Läkaren log professionellt. Bredvid mig hade min son somnat i stolen, munnen öppen som en guldfisk på land. Mitt emotionella stöd snarkade lätt. Perfekt timing, grabben. När läkaren började rabbla biverkningar – håravfall, illamående, fatigue, och en lista längre än IKEAs produktkatalog – var han i drömmarnas land. Kanske drömde han om fungerande bilar.
”Du kommer att bli van med att brösten blir undersökta,” sa läkaren.
”Naturligtvis.” Jag hade visat mina bröst för fler främlingar de senaste veckorna än en åldrande rockstjärna på dekis. Snart skulle jag kunna ta betalt för föreställningen. ”Två shower dagligen, matinéer på helger!”
Hemresan blev en tårfest. Inte den snygga sorten från romantiska filmer, utan den snorigt äckliga sorten som skrämmer småbarn.
”Drama queen,” muttrade sonen och räckte mig en näsduk.
”Jag är vårdpersonal,” snyftade jag. ”Jag vet exakt hur mycket det här kommer att suga. Det är som att läsa manualen till sin egen avrättning.”
”Du har den vanligaste typen. Bäst prognos.”
”Jag vet. Det står i manualen.”
Vi försökte rädda dagen genom att utforska Uppsala. Hittade en lakritsbutik som sålde allt från lakritssenap till lakritstandkräm. Eller ja, kanske inte tandkräm, men ge dem tid.
”Systembolaget?” föreslog jag.
”Du dricker inte.”
”De har alkoholfritt. Som riktigt öl fast deprimerande.”
Sonen köpte alkoholfri whisky. Det smakade som om någon kokat en gräsklippare i ångermanländskt myrvattnen och sedan tillsatt ånger.
”Det här är varför folk dricker på riktigt,” sa han och hällde ut resten i en blomkruka. Blomman dog omedelbart. Även växterna i Uppsala hade standard.
”Nästa gång,” sa jag när vi väntade på tåget hem, ”kanske vi kan se staden utan att någon undersöker mina bröst först.”
”Nästa gång tar vi bilen,” sa han.
”Den lär ha dött av sorg vid det här laget.”
”Eller av lättnad.”
Tåget kom. Första klass tillbaka också. Denna gång serverade de middag – samma kartongsmak, ny förpackning. Jag tänkte på de sex behandlingarna som väntade. Sex resor till Uppsala. Sex gånger att visa brösten för nya människor. Sex chanser att hitta bättre alkoholfri whisky.
”Mamma?”
”Mm?”
”Bilen startade faktiskt i morse.”
”Mirakel händer.”
”Tror du på mirakel?”
Jag tittade ut genom tågfönstret, såg mitt eget ansikte reflekterat mot det mörknande landskapet – cancerpatient, vårdpersonal, mamma, cykelfanatiker av nödvändighet, connässör av dålig tågmat.
”Jag tror på fungerande bilar,” sa jag. ”Vilket i vår familj är ungefär samma sak.”
Han log. Första gången den dagen. Kanske skulle vi klara det här trots allt. Även om bilen inte gjorde det.
Bröstcancer min resa 