”Så, cancer,” sa läkaren, som om han just konstaterat att det regnade ute.
”Jaha?” Jag väntade på punchlinen. Den kom aldrig. Tydligen var det här inte början på ett dåligt skämt utan mitt nya liv.
”Du tar det bra,” noterade han och klickade med pennan. Klick-klick-klick. Som en nedräkning.
”Vänta bara,” svarade jag. ”Jag har inte ens börjat processa. Ge mig fem minuter så kan jag garantera en fullskalig härdsmälta.”
Sanningen är att när man får ett sådant besked så går man igenom faser. Som de fem stadierna av sorg, fast med mer svordomar och mindre struktur. Först kommer chocken – den där underbara bubblan där ingenting känns verkligt och man halvt förväntar sig att Ashton Kutcher ska hoppa fram och skrika ”Punk’d!”
”Du borde ta ledigt från jobbet,” sa min syster samma kväll. Hon hade redan googlat fram en hel behandlingsplan åt mig. Tydligen hade mitt cancerbesked kommit med en gratis kupong för allas oombedda råd.
”Varför det?” frågade jag och fortsatte scrolla genom arbetsmejlen.
”För att du har CANCER.” Hon uttalade det som om jag kanske missat den detaljen.
”Ja, cancer, inte hjärndöd. Händerna funkar fortfarande.” Jag höjde dem och viftade för att demonstrera. ”Se? Full motorik.”
”Du är sjuk.”
”På mer än ett sätt, tydligen.”
Det roliga – och med roliga menar jag fullständigt absurda – är hur alla plötsligt vet exakt hur du ska hantera din sjukdom. Som om cancer kom med en manual som alla utom jag fått läsa. Kapitel ett: Sluta genast med allt som ger ditt liv mening. Kapitel två: Fokusera endast på att vara sjuk. Kapitel tre: Inga framtidsplaner förrän du är frisk, om du blir frisk, vilket vi inte pratar om.
Min chef ringde nästa dag. ”Hörde nyheten. Ta den tid du behöver.”
”Jag behöver min rutin,” svarade jag.
”Du behöver vila.”
”Jag behöver min lön.”
”Sjukpenningen täcker—”
”Min mentala hälsa då? Täcker den även den?”
Tystnad. Tydligen fanns det ingen försäkring mot att långsamt bli galen av att stirra på sjukhusväggar.
Reaktionsfasen kom som en tsunami av känslor. En dag grät jag över en reklam för hundmat. Hunden såg så glad ut. Så ovetande om universums grymhet. Nästa minut var jag rasande över att kaffemaskinen på jobbet krånglade.
”VARFÖR?” skrek jag åt den oskyldiga apparaten. ”VAD HAR JAG GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DETTA?”
”Pratar vi fortfarande om kaffet?” frågade min kollega försiktigt.
”Självklart,” ljög jag och torkade tårarna. ”Vad annars?”
Bearbetningsfasen är den där perioden när man ska ”acceptera” och ”komma till insikt.” Personligen föredrog jag att kalla den ”förhandlingsfasen med universum.”
”Okej,” sa jag till taket en natt. ”Vad vill du ha? Jag slutar röka.”
Tystnad.
”Jag har redan slutat röka. Jag dricker knappt. Jag tränar för fan! VAD MER VILL DU?”
Fortfarande tystnad. Universum är en usel förhandlare.
Vännerna delades upp i tre kategorier: De som försvann (förståeligt), de som stannade (hjältar), och de som dök upp från ingenstans med kristaller och gröna smoothies (välmenande galningar).
”Du måste tänka positivt,” sa en bekant och räckte mig en bok om att visualisera sig frisk.
”Jag visualiserar mig med en gin och tonic,” svarade jag.
”Det är inte så det funkar.”
”Har du testat? För jag känner mig redan bättre bara av tanken.”
Min bästa vän hade en annan approach. Hon kom över med vin och choklad.
”Ska jag inte äta nyttigt?” frågade jag.
”Vill du det?”
”Absolut inte.”
”Då så.” Hon hällde upp två glas. ”Skål för att livet suger just nu.”
”Skål för brutal ärlighet.”
Det värsta var alla som plötsligt visste någon som haft cancer. ”Min morbrors grannes hund, någon annan avlägsen släktings syster hade också cancer,” började de alltid. Historien slutade antingen med mirakulös tillfriskning eller… ja, det andra. Ingen av delarna hjälpte.
”Hon blev helt frisk!” utbrast en optimist.
”Vad hade hon?” frågade jag.
”Öh… något helt annat än det du har. Men ändå!”
”Inspirerande,” sa jag torrt. ”Nu känner jag mig som att jag kan erövra världen. Eller åtminstone överleva lunchen.”
Nyorienteringsfasen kom smygande. Den där när man ska ”se framåt” och ”hitta ny mening.” Som om meningen med livet fanns i en broschyr på onkologen.
”Vad vill du göra när du blir frisk?” frågade terapeuten.
”När?”
”Ja.”
”Inte om?”
”Vi fokuserar på när här.”
”Okej. NÄR jag blir frisk vill jag… fortfarande arbeta.”
Hon suckade. ”Något roligare?”
”Mitt arbete ÄR roligt. Det är därför folk tycker jag är galen som vill fortsätta.”
”Något annat då?”
Jag tänkte efter. ”Jag vill kunna gå på ICA utan att någon ser på mig som ‘hon med cancern.’ Jag vill slippa höra om folks mirakelkurer. Jag vill kunna ha en dålig dag utan att folk antar att jag ligger i döden.”
”Det är faktiskt rimliga mål,” sa hon förvånat.
”Jag vet. Chockerande att cancerpatienter också kan vara rationella.”
Sanningen är att cancer är som att bli tvångsinskriven i en klubb ingen vill tillhöra. Medlemsavgiften är brutal, mötena är tråkiga (och fulla av nålar), och medlemsförmånerna är obefintliga. Men du lär dig saker. Som att sjukhusets kaffeautomat bara fungerar om du sparkar på den från vänster. Att kemoterapin får allt att smaka metall utom glass – glass smakar fortfarande glass, universums enda nåd. Att vissa människor försvinner när det blir jobbigt, men de som stannar är guld värda.
”Du är modigare än du tror,” sa en sjuksköterska när jag grät över att behöva stickas för femtielfte gången.
”Jag är inte modig,” snyftade jag. ”Jag har bara inte något val.”
”Det är det mod är,” sa hon. ”Att fortsätta när man inte har något val.”
”Det låter mer som envishet.”
”Same same,” sa hon och stack mig. ”Fast different.”
Mitt i allt detta kaos insisterar jag fortfarande på att arbeta, planera, drömma. För vad är alternativet? Att sitta hemma och vänta på att bli frisk? Att pausa livet som om det vore en Netflix-serie?
”Du kan inte bara ignorera att du är sjuk,” säger min läkare.
”Watch me,” säger jag. ”Eller, nej, watch me not. Jag har ett möte om tio minuter.”
”Du har precis kräkts.”
”Multitasking.”
Han skakar på huvudet men jag ser ett litet leende. ”Du är den mest envisa patienten jag haft.”
”Tack,” säger jag. ”Jag tar det som en komplimang.”
”Det var det inte.”
”Jag tar det ändå. Man måste ta vara på de små segrarna.”
För det är vad det handlar om till slut. De små segrarna. Att klara av en hel dag utan att kräkas. Att orka gå runt kvarteret. Att skratta åt något dumt på TV. Att planera nästa vecka, nästa månad, nästa år – trots att ingen vet om de kommer finnas.
”Varför gör du det här mot dig själv?” frågar min mamma när hon hittar mig gråtandes över min laptop klockan två på natten.
”Gör vadå?”
”Jobbar när du borde sova. Planerar när du borde vila. Kämpar när du borde… jag vet inte, acceptera?”
Jag tittar upp på henne genom tårarna. ”För att om jag slutar kämpa, om jag slutar planera, om jag accepterar att det här är mitt liv nu… då har cancern redan vunnit.”
”Det är inte en tävling.”
”Allt är en tävling när motståndaren försöker döda dig.”
Hon kramar om mig och för en gång säger hon inget mer. Ibland är det allt som behövs. Inte ord, inte råd, inte motiverande diskussioner från reddit. Bara närvaro.
Berg-och-dalbanan fortsätter. Vissa dagar känner jag mig som en superhjälte som kan besegra vad som helst. Andra dagar är det en bedrift att borsta tänderna. Men varje dag väljer jag att fortsätta. Att arbeta. Att planera. Att hoppas. Att skratta åt det absurda i situationen.
För om man inte kan skratta åt att universum gav en cancer, vad kan man skratta åt?
”Du har en sjuk humor,” säger min syster.
”Ja,” säger jag. ”Bokstavligen.”
Och vi skrattar. För vad annat kan man göra?
I slutändan är det kanske det som är nyorienteringen. Inte att hitta någon djup mening eller bli en bättre människa. Bara att fortsätta vara sig själv, även när självet har cancer. Att insistera på att livet fortsätter, även när alla runt omkring tycker att det borde pausas.
”Vad är ditt mål?” frågar terapeuten igen vid nästa möte.
”Samma som förra veckan,” säger jag. ”Att överleva. Och att få alla att sluta behandla mig som om jag redan är död.”
”Det är framsteg,” säger hon.
”Baby steps,” säger jag. ”Eller som vi cancerpatienter säger: en cell i taget.”
Hon grimaserar. ”För mörkt?”
”Lagom mörkt,” säger jag. ”Som allt annat i mitt liv just nu.”
Bröstcancer min resa 