Fram till mitt besök hos kirurgen valde jag att arbeta. Näst sista dagen fick jag väldigt ont i bröstet – den där typen av smärta som får en att googla ”hjärtinfarkt symptom” medan man samtidigt försöker komma ihåg om man har betalt livförsäkringen.
”Det är säkert ingenting,” sa jag till mig själv, vilket är vad alla säger precis innan det definitivt är någonting.
Frågade en läkare på jobbet. Det skulle jag aldrig gjort. Många läkare är väldigt bra, men vissa har en förmåga att prata samtidigt som de tänker – som en livestream av deras medicinska brainstorming, utan hänsyn till att patienten faktiskt lyssnar.
”Bröstsmärtor?” Läkaren tittade upp från sin lunch. ”Med din cancer kan det betyda skelettmetastaser.”
”Tack,” sa jag. ”Det var precis den typen av lugn jag sökte.”
”Ingen orsak. Vill du veta vad röntgen och biopsin visade?” Läkaren var redan halvvägs in i min journal, nyfiken som ett barn på julafton. Fast barn brukar inte leverera dödsdomar mellan tuggor av sallad.
”Du har rätt att vara sjukskriven,” fortsatte läkaren munter. ”Jag kan ordna det direkt.”
”Fantastiskt. Har du fler glada nyheter? Kanske att världen går under imorgon?”
”Nej, men klimatförändringarna—”
”Jag var ironisk.”
”Jag med.” Läkaren log. ”Delvis.”
Dags att träffa kirurgen, tillsammans med min son. De hade rekommenderat att jag skulle ha någon anhörig med mig – tydligen är ”ensam patient som får cancerbesked” dålig PR för sjukhuset.
”Jag vet redan vad jag har,” påpekade jag för sköterskan.
”Anhörig ska vara med för att komma ihåg saker du kanske förtränger,” svarade hon diplomatiskt.
”Som vad? Att jag har cancer? Tror det fastnar.”
Min son nickade. ”Jag är mest här för frågorna. Och för att se till att du inte flyr.”
”Jag flyr inte.”
”Du sprang från tandläkaren förra året.”
”Det var en rotfyllning. Det här är cancer. Helt olika saker.” Jag pausade. ”Man kan inte fly från cancer.”
”Men från tandläkaren kan man?”
”Uppenbarligen.”
Upptäckte min cancer i maj. Träffade kirurgen först i juli. Två månaders väntan – lagom tid för att googla alla möjliga utgångar och planera minst tre olika playlistor för begravning.
”Vi har en halvtimme på oss,” sa jag och ville gå direkt till mottagningen.
”Vi kan vänta,” sa min son, alltid den lugna typen. ”Vi har tid.”
”Jag vill vara i tid. Helst före.”
”Du vill vara före din egen tid?”
”Det är en livsstil.”
”Det är en paradox.”
Visade sig att jag hade tiden en halvtimme tidigare än jag trodde. Kirurgen tog emot oss ändå, vilket var snällt. Eller sadistiskt. Beror på hur man ser det.
”Din cancer är snabbväxande,” sa kirurgen, som om hon diskuterade vädret. ”Men det är den vanligaste typen. Vanligtvis lättbehandlad.”
”Vanligtvis?” Min son lutade sig fram. ”Vad händer ovanligtvis?”
Kirurgen ignorerade honom elegant. ”Tillväxten drivs av östrogen. Dina kvinnliga hormoner jobbar emot dig.”
”Förrädare,” muttrade jag. ”Forty years of loyal service och så här tackar de mig.”
”Din tumör är för stor för operation först. Vi börjar med cytostatika.”
”Hur stor är för stor?” frågade min son.
”Tänk grapefrukt,” sa kirurgen.
”Jag föredrar att inte tänka frukt när det gäller mina inre organ,” sa jag.
”Fair enough. Tänk… tennisboll?”
”Sport är inte heller—”
”Vi börjar behandlingen nästa vecka,” avbröt kirurgen, tydligen trött på min fruit-and-sports-aversion. ”Du får en PICC-line för cytostatikabehandlingen.”
”PICC-line?”
”En slang in i blodbanan. Som en permanent infart. Sitter upp till sex månader.”
”Sex månader?” Min son bleknade. ”Är det säkert?”
”Säkrare än att sticka henne varje gång. Cytostatika är inte snäll mot små vener.” Kirurgen vände sig till mig. ”Det är som att ha en inbyggd motorväg för medicin.”
”Motorväg,” upprepade jag. ”I min arm.”
”Tekniskt sett går den till hjärtat.”
”Åh, ännu bättre. En motorväg till hjärtat. Romantiskt.”
”Vi bor på en liten ort,” fortsatte kirurgen, oberörd av min sarkasm. ”Inte många onkologer här. Du får åka till Uppsala.”
”Uppsala?” Min son rynkade pannan. ”Det är ju två timmar bort.”
”Ja, men de har fler onkologer där. Och bättre fika.”
”Prioriteringar,” muttrade jag.
”Fika är viktigt,” sa kirurgen allvarligt. ”Speciellt under cellgiftsbehandling. Man behöver något att se fram emot.”
Den dagen kändes det som mitt liv tog slut. Inte dramatiskt, med explosion och fanfar, utan tyst – som när någon stänger av musiken mitt i låten.
”Du är sjukskriven från och med nu,” sa kirurgen utan att ens fråga om jag ville det.
”Men jag—”
”En månad till att börja med. Sen får onkologen ta över.” Hon skrev redan på intyget, pennan raspade mot papperet som en dödsdom i slowmotion.
”Jag kanske vill jobba?”
”Vill du det?”
Jag tänkte på kollegorna, lunchen i personalrummet, normaliteten. Sen tänkte jag på grapefrukten – förlåt, tennisbollen – i mitt bröst.
”Nej,” erkände jag.
”Bra. Någon mer fråga?”
Min son räckte upp handen som i skolan. ”Kommer hon att tappa håret?”
”Ja.”
”Allt?”
”Troligtvis.”
Han vände sig till mig. ”Då slipper du i alla fall klippningen du bokade nästa vecka.”
”Silver lining,” sa jag torrt.
Kirurgen log faktiskt då. Ett litet, snabbt leende. ”Humor hjälper,” sa hon. ”Behåll den.”
”Det är allt jag har kvar,” svarade jag. ”Det och en grapefrukt.”
”Tennisboll,” rättade min son.
”Whatever.”
Kirurgen reste sig, vårt möte tydligen över. Mitt nya liv – det med motorväg till hjärtat och Uppsala-resor och håravfall – skulle börja nästa vecka.
”Vi ses efter operationen,” sa hon, som om det var självklart att det skulle finnas en efter.
Jag nickade, reste mig, gick mot dörren. Halvvägs där vände jag mig om.
”Anna?”
”Ja?”
”Är det sant att man får bättre fika i Uppsala?”
Hon log igen, större den här gången. ”Det får du upptäcka själv.”
Det var det närmaste hopp jag fick den dagen
Bröstcancer min resa 