Mental hälsa, tid för återhämtning

Sex behandlingar,” sa läkaren med sitt professionella leende, som om han erbjöd mig en spabehandling. ”Tre med Docetaxel, sedan tre med EC90.”

”Låter som en cocktail,” svarade jag. ”Fast utan den roliga delen.”

”Var tredje vecka,” fortsatte han, immun mot min humor. Typiskt läkare – de har fått sin humor amputerad under utbildningen.

”Perfekt. Precis lagom tid för att återhämta sig från att vilja dö till att faktiskt orka vilja leva igen.” Jag log. Han log inte tillbaka. ”Första veckan är som att vara bakfull efter en fest man aldrig var bjuden till.”

Sanningen är att de två veckorna efter giftet – förlåt, *behandlingen* – brukar jag må hyfsat. Vilket är problemet. För vad gör man när man är för frisk för att vara sjuk men för sjuk för att vara frisk? Man har tråkigt. Dödligt tråkigt. Ironin är inte förlorad på mig.

”Varför vill du jobba?” frågar folk. ”Du borde njuta av att vara ledig!”

”Javisst,” brukar jag svara. ”För alla mina jämnåriga vänner sitter ju också hemma klockan elva på en tisdag och tittar på repriser av Antikrundan. Vi har en boklubbsklubb där vi diskuterar olika sätt att sortera medicinburkar.”

Min son flyttade precis innan diagnosen. Perfekt timing, grabben. Han ska bli statsvetare nu, efter att ha kämpat genom gymnasiet för att läsa ekonomi. Tills föreningen saboterade allt. Ja, du hörde rätt – vuxna människor som aktivt förstörde en tonårings framtidsplaner. Det hela blev så absurt att utomstående sa att det skulle kunna bli en dokusåpa.

”Föreningen är nedlagd nu,” sa någon nyligen, som om det var en tröst.

”Fantastiskt,” svarade jag. ”Precis i tid för att inte betyda ett skit.”

Jag saknar honom, min son. Inte för att han var särskilt pratglad – pojken kunde göra en munk avundsjuk med sin tystnad. Men tystnad i sällskap slår ensamhetens eko varje dag. Nu genomgår jag behandlingen med mitt eget sällskap, vilket är ungefär lika roligt som det låter.

”Är du rädd?” frågade en vän.

”Nej, jag älskar att pumpa in gift i kroppen. Det är min nya hobby.”

Sanningen? Klart jag är rädd. Cytostatika är inte direkt kamomillte. Det är mer som att dricka batterisyra och hoppas att cancern dör före man själv gör det.

Doktorn förklarade blodkropparnas berg-och-dalbana med vetenskaplig entusiasm: ”De vita blodkropparna kommer att sjunka dramatiskt.”

”Hur dramatiskt pratar vi? Shakespeare eller såpopera?”

”Neutropeni,” sa han, som om det förklarade allt.

”Gesundheit.”

Han suckade. ”Det betyder att ditt immunförsvar blir som en schweizerost. Massor av hål.”

”Åh, så en vanlig förkylning kan döda mig nu? Charmerande. Vad händer med de röda?”

”De transporterar syre. När de sjunker blir du trött och yr.”

”Så exakt som en vanlig måndag fast värre?”

Efter varje behandling får jag en spruta som ska ”hjälpa kroppen att bygga upp blodkropparna igen.” De säger det som om min kropp är ett IKEA-projekt som bara behöver lite extra skruvar.

Under covid bar alla munskydd. Nu är jag den enda galningen som fortfarande gör det. ”Det är inte vår kultur,” säger folk, som om virus bryr sig om kulturella preferenser.

I Kina skulle ingen titta snett. Här känner jag mig som en pestsmittad från medeltiden. Fast roligare.

Häromdagen såg ett barn mig och frågade sin mamma högt: ”Varför har den där konstiga saken på sig?”

Mamman, välsignad vare hon, förklarade pedagogiskt om nedsatt immunförsvar och bakterier.

Barnets respons? ”Kan jag också få en sån?”

Jag log bakom masken. Ingen såg det, men det var mitt första genuina leende på veckor. Barn förstår. De ser coola accessoarer där vuxna ser sjukdom.

”Du var så aktiv innan,” säger folk, som om jag glömt det.

”Ja, konstigt hur cancer tenderar att fucka upp ens schemaläggning,” brukar jag svara.

Sanningen är att hela min tillvaro försvann över en natt. Från hundra projekt till noll. Från marathon till att bli andfådd av att gå till brevlådan.

”Det finns säkert mycket att göra i stan för sjuka,” sa någon optimist.

”Absolut. Vi har en hel klubb. Vi träffas aldrig eftersom hälften har nedsatt immunförsvar och andra hälften är för trötta. Men vi finns. I teorin.”

Problemet med cancer är att alla fokuserar på kroppen. ”Döda cellerna!” är krigsropet. Men vad händer med huvudet? Med själen? (Om man nu tror på sånt. Jag är fortfarande på gränsen.

Det finns något som heter KASAM – Känsla Av SAMmanhang. Någon akademiker som behövde förkorta något för att verka smart. Det handlar om:

**Begriplighet** – ”Varför händer detta?”

Min version: ”För att universum har taskig humor.”

**Hanterbarhet** – ”Kan jag klara detta?”

Min version: ”Har jag något val?”

**Meningsfullhet** – ”Finns det en mening?”

Min version: ”Fråga mig efter behandlingen.”

När man får cancer försvinner KASAM snabbare än håret efter första cytostatikarundan. Man kämpar mot sjukdomen medan man mentalt försöker hålla sig flytande. Det är som att simma med betongstövlar – tekniskt möjligt men inte rekommenderat.

”Vi borde satsa mer på mental hälsa,” säger alla jag pratar med.

”Ja, men det kostar pengar,” är standardsvaret.

”Till skillnad från alla återbesök när folk får panikattacker och tror att varje huvudvärk är hjärnmetastaser?”

Tystnad. Logik är inte välkommen i sjukvårdsdebatten.

Även efter att man blivit friskförklarad – vilket låter som att man fått absolution av påven – fortsätter oron. ”Nyorienteringsfas” kallar de det. Jag kallar det ”vänta-på-att-den-andra-skon-ska-tappa-fas.”

Mitt mål? Skapa en mötesplats. Inte för att sitta och gråta i ring – för motsatsen. För att träffa andra som förstår att livets sjuka humor ibland är det enda som håller en vid liv. Där vi kan skämta om våra trasiga liv som om de vore Pokémon-kort. ”Jag byter mitt illamående mot din neuropati!”

”Varför?” frågar folk.

”För att ensamhet dödar lika effektivt som cancer. Fast långsammare och tråkigare.”

Ibland räcker det med att någon bryr sig. Eller låtsas bry sig. Vid det här laget är jag inte kräsen.

Sjukskrivningen ger mycket tid för tankar. För mycket tid. Hjärnan är som en tvättmaskin på centrifugering – samma tankar snurrar runt, runt, runt.

När mörkret kommer – och det kommer alltid, som räkningen efter en dyr middag – försöker jag skapa något. Bilder, musik, vad som helst som gör tillvaron mindre grå.

”Varför?” frågade min son innan han flyttade.

”För att det är antingen det eller börja titta på dokusåpor på allvar. Och jag har fortfarande någon värdighet kvar.”

Han log. Det där tysta leendet som betyder att han förstår mer än han säger.

Cancer tar mycket. Din hälsa, ditt hår, din aptit, din energi. Men den tar inte din humor. Den måste du ge bort frivilligt.

Och det tänker jag fan inte göra.

Inte än.

”Hur länge till?” frågar folk om behandlingen.

”Tre rundor till,” svarar jag. ”Som en boxningsmatch där jag inte får slå tillbaka.”

”Du verkar hantera det bra.”

”Det är antingen det eller ligga i fosterställning och gråta. Och golvet är kallt.”

De skrattar nervöst. De vet inte om de får skratta. Det är det roliga med cancerhumor – ingen vet riktigt var gränsen går. Inte ens jag.

Men jag fortsätter. För vad är alternativet? Att vara den där tråkiga cancerpatienten som bara pratar om sina symptom? Nej tack. Jag kanske dör av denna skiten, men jag tänker göra det med stil.

Eller åtminstone med ett försök till stil.

Och en mask på.

För säkerhets skull.