De första dagarna efter cellgiftet kändes som att bli knockad av en elak och intensiv influensa. Fast det visste jag inte då att det mesta av eländet kom från sprutan jag fick dagen efter – den som skulle boosta mina vita blodkroppar. Tydligen var min kropp så ivrig att producera nya celler att den glömde bort att jag faktiskt behövde fungera som människa också.
”Åtminstone får mitt immunförsvar träning,” muttrade jag till katten som låg utdragen över mina ben som en päls-filt med attitydproblem.
Efter andra omgången började den riktiga rädslan. Huden runt munnen kändes som om någon hällt syra på den och sedan gnuggat in det med sandpapper för säkerhets skull. Jag hade tydligen vunnit jackpotten av sällsynta biverkningar: ansiktsdomningar.
Min vänstra öga bestämde sig för att leva sitt eget liv. Det vägrade fokusera och flackade runt som en berusad fjäril.
”Perfekt,” sa jag till spegeln. ”Nu kan jag inte ens blinka ordentligt åt de snygga läkarna.”
Spegeln svarade inte. Den bara reflekterade mitt asymmetriska ansikte tillbaka. Vänster öga stirrade åt vänster medan höger öga försökte kompensera genom att kisa extra mycket. Jag såg ut som en misslyckad Picasso-målning.
En mild känsla av sjösjuka slog till och stannade kvar som en oönskad gäst som inte fattar vinken. Jag undrade om jag kunde hävda att jag var på en evig kryssning – den sortens kryssning där buffén består av antiemetika och underhållningen är att räkna hur många gånger man kan kräkas på en dag.
”Mjaou?” frågade katten och tittade upp på mig med sina gröna ögon.
”Jo, jag lever fortfarande,” svarade jag. ”Mot alla odds och medicinska prognoser.”
Med sonen utflyttad var jag mestadels ensam med mina fyra katter. De blev mina lurviga, spinnande sjuksköterskor som aldrig lämnade min sida. När jag satt på toaletten i mina episka strider mot förstoppningen – åtta dagar utan att bajsa, jag var praktiskt taget en trollkarl – fungerade de som levande halsdukar runt min nacke.
”Vet ni att de flesta cellgiftspatienter får diarré?” informerade jag katterna medan jag satt där för fjärde timmen i rad. ”Men inte jag. Nej, jag måste vara speciell.”
Den största katten, en fet orange best som hette Bertil (döpt efter föreningens kassör i en stund av svart humor), mjade sympatiskt.
”Exakt, Bertil. Det är helt absurt.”
Efter åtta dagar av gastrointestinal blockad som skulle få Berlinmuren att framstå som en liten häck, började saker äntligen röra på sig. Bokstavligt talat. Det var som om hela mitt matsmältningssystem plötsligt kom ihåg sitt jobb och bestämde sig för att göra allt på en gång.
”Fan också!” skrek jag från toaletten medan katterna flydde från badrummet. ”Nu då? VERKLIGEN?”
Efter tredje cellgiftsomgången försökte jag träffa en vän i stan för kaffe. Det skulle bli mitt stora återinträde i samhället, min triumferande comeback till de levandes land.
Jag körde ner mot centrum och kände mig nästan normal. Solen sken, radion spelade någon glad poplåt som jag normalt skulle hata men nu nästan uppskattade, och jag hade lyckats sminka över mitt Picasso-ansikte så att jag såg mer ut som en vanlig trött medelålders kvinna än en cancerpatient på dekis.
Men när jag parkerat och började gå insåg jag att något var fruktansvärt fel. Efter tvåhundra meter kändes det som om jag sprungit ett maraton. I kvicksand. Uppför. Med en elefant på ryggen.
”Jag visste inte att de installerat kraftfält i city,” tänkte jag medan jag lutade mig mot en lyktstolpe och låtsades titta på telefonen. I verkligheten försökte jag bara att inte svimma.
En äldre dam stannade bredvid mig. ”Mår du bra, gumman?”
Gumman? Jag var femtiotre, inte åttio. Men när jag såg min reflektion i ett skyltfönster förstod jag. Jag såg ut som döden på semester – blek, svettig och med en hållning som antydde att jag kunde kollapsa när som helst.
”Jodå,” ljög jag. ”Bara lite… trött.”
”Du ser ut som min syster gjorde när hon hade cancer,” sa damen hjälpsamt.
”Tack för den observationen,” muttrade jag. ”Verkligen precis vad jag behövde höra.”
Damen verkade inte höra ironin. ”Hon dog,” fortsatte hon glatt. ”Men det tog tre år, så du har säkert tid kvar!”
Jag stirrade på henne. Vem säger något sådant? Vem i hela friden tänker att det är en lämplig kommentar till en främling på gatan?
”Tack,” sa jag till slut. ”Det var.… upplysande.”
Hon nickade nöjt och fortsatte sin promenad, förmodligen på jakt efter fler döende människor att ‘uppmuntra’.
Jag vände om och kravlade mig tillbaka till bilen. Varje steg kändes som att vada genom tjära. När jag äntligen satt i förarsätet igen ringde jag min vän.
”Jag kommer inte,” sa jag.
”Varför inte? Jag sitter redan här.”
”Jag kan inte gå.”
”Vad menar du?”
”Jag menar att mina ben vägrar samarbeta. De har gått i strejk. Fackförbundet för extremiteter har lagt ner arbetet.”
”Ska jag ringa ambulans?”
”Nej, jag kör hem. Bilen fungerar fortfarande även om jag inte gör det.”
”Det låter inte säkert.”
”Ingenting i mitt liv är säkert just nu. Åtminstone har bilen airbags.”
Vid nästa onkologbesök rapporterade jag att jag mådde förjävligt. Det var en underdrift av episka proportioner, men jag ville inte låta för dramatisk.
Läkaren, en ung kvinna som såg ut som om hon precis tagit studenten, tittade knappt upp från sina papper. ”Det är cancertrötthet. Helt normalt.”
”Normalt?” Jag stirrade på henne. ”Jag kan knappt gå till brevlådan utan att behöva en tupplur halvvägs.”
”Ja, det är trötthet från behandlingen. Vi fortsätter som planerat.”
”Behöver ni inte göra några tester? Blodprov? Någonting?”
”Nej, det behövs inte.” Hon klickade runt på datorn. ”Vi har en bra koll på dina värden.”
”Har ni det? För jag känner mig som om jag håller på att dö.”
”Det är normalt att känna så,” sa hon och log det där leendet som säger ‘jag har aldrig själv haft cancer men jag har läst om det i böcker’.
”Jag har jobbat inom vården i många år,” sa jag. ”Det här känns inte normalt.”
”Du är inte objektiv när det gäller din egen hälsa,” svarade hon snabbt. ”Det är därför vi är här.”
Jag ville skrika. Jag ville ta tag i hennes perfekt stylade hår och rista in ”LYSSNA PÅ PATIENTEN” i hennes panna. Men jag hade inte energi. Så jag nickade bara och gick hem.
”Vad sa de?” frågade min son när han ringde den kvällen.
”Att jag är trött.”
”Det kunde du väl ha sagt själv?”
”Tydligen behövs en läkarexamen för att konstatera det uppenbara.”
”Låter som slöseri med skattepengar.”
”Välkommen till svensk sjukvård.”
Tre dagar senare ringde min syster. Hon bodde två timmar bort men hade något slags systertelepatisk förmåga att känna när något var riktigt fel.
”Hur mår du?” frågade hon utan någon inledning.
”Som skit.”
”Nej, jag menar hur mår du på riktigt?”
Jag började gråta. Inte den snygga sorten av gråt man ser i filmer, utan den fula sorten med snor och hickanden och ljud som får hundar att yla.
”Jag… kan… inte… andas,” fick jag fram mellan snyftningarna.
”Vad menar du?”
”Jag menar att det känns som om någon sitter på mitt bröst. En väldigt fet någon. Kanske en sumobrottare. Eller din exman.”
Hon skrattade inte åt skämtet, vilket var ett dåligt tecken. Min syster skrattade alltid åt mina skämt om hennes ex.
”Jag ringer ambulans,” sa hon.
”Nej, vänta—”
”Jag ringer ambulans NU.”
Linjen dog. Tjugo minuter senare stod två ambulansmän i min hall och tittade bekymrat på mig.
”Har du ont i bröstet?” frågade den ena.
”Jag har cancer i bröstet, så ja?”
”Annat ont, menar jag.”
”Allt ont är annat ont när man har cancer.”
De utbytte en blick. Den där blicken som säger ‘vi har en svår patient här’.
”Vi tar dig in för säkerhets skull,” sa den andra.
”Men onkologen sa att det bara var trötthet.”
”Onkologer kan ha fel,” sa den första och hjälpte mig upp från soffan. ”Det händer.”
”Vänta, vad? Erkänner ni just att läkare kan ha fel? Kan jag få det skriftligt?”
De skrattade faktiskt då. ”Kom nu, vi ska göra några tester.”
Det visade sig att jag hade lungemboli. Du vet, den där lilla grej som kan döda dig på några sekunder. Inget stort, bara mitt blod som bestämt sig för att bilda klubb i mina lungor utan att bjuda in resten av kroppen.
”Bara trötthet sa de,” muttrade jag medan jag låg inkopplad på diverse maskiner som pep och blinkade som ett dåligt diskotek. ”Jag gissar att ‘trötthet’ är medicinsk kod för ‘dans med döden’.”
Sjuksköterskan som kom in för att kolla mina värden stannade upp. ”Vad sa du?”
”Att onkologen sa att det bara var cancertrötthet.”
Hon rynkade pannan. ”När sa de det?”
”För tre dagar sedan.”
”Och du har haft de här symptomen hur länge?”
”Två veckor, kanske tre.”
Hon skrev något i min journal med en min som antydde att någon skulle få skit för detta. ”Du skulle ha kommit in direkt.”
”Jag försökte. De sa att det var normalt.”
”Lungemboli är inte normalt.”
”Det försökte jag förklara, fast jag visste inte att det var lungemboli då. Jag trodde bara att jag höll på att dö.”
”Du höll på att dö,” sa hon torrt. ”Lungemboli är allvarligt.”
”Jaha, det förklarar varför alla springer runt som att världen håller på att gå under.”
”Vi springer för att vi vill att du ska överleva.”
”Det vill jag också. Därför jag kom hit. Till slut. När min syster tvingade mig.”
Hon skakade på huvudet. ”Du skulle ha ringt ambulans själv.”
”Jag är sjuksköterska. Vi ringer inte ambulans. Vi går till jobbet med blindtarmsinflammation och säger att det bara är lite ont i magen.”
”Du är inte sjuksköterska nu. Du är patient.”
”Det är det som är problemet. Jag är för bra på att vara sjuksköterska och för dålig på att vara patient.”
Det roligaste – om man nu kan kalla något i den här situationen för roligt – var personalens reaktioner när de fick reda på att jag jobbade på ett annat sjukhus.
”Åh, du är kollega!” sa en läkare entusiastiskt. ”Då förstår du ju allt!”
”Jag förstår att jag nästan dog för att ingen lyssnade på mig.”
Hans entusiasm dämpades märkbart. ”Ja, det var ju.… olyckligt.”
”Olyckligt? Är det den medicinska termen?”
”Jag menar att det var ett misstag.”
”Ett misstag är när man tar fel medicin från hyllan. Det här var systematisk ignorans.”
Han hostade nervöst. ”Vi ska se till att det inte händer igen.”
”Hur? Genom att faktiskt lyssna på patienterna?”
”Ja, självklart.”
”Revolutionerande koncept. Någon borde skriva en avhandling om det.”
Han försvann snabbt, förmodligen för att hitta en patient som var mindre besvärlig. Eller mindre levande. Vid det här laget var jag inte säker på vilken kategori jag tillhörde.
Bröstcancer min resa 
Lämna en kommentar