Sjukhuset

Varje gång jag rapporterade en biverkning fick jag samma svar: ”Vi har noterat dina biverkningar och håller koll.”

Jag började undra vilken sorts ‘koll’ de höll. Kanske hade de ett Excel-ark någonstans med rubriken ”Saker vi ignorerar tills patienten nästan dör”. Min lungemboli skulle säkert få en egen kolumn.

”Hur mår du nu?” frågade min son när han kom på besök. Han hade tagit tåget från Uppsala, vilket måste ha kostat honom halva studiestödet.

”Som en mänsklig köttbulle som någon glömt i ugnen.”

”Specifikt.”

”Jag kan inte andas ordentligt, allt gör ont, och jag är rätt säker på att min vänstra lunga planerar en kupp.”

”Mot vad?”

”Resten av kroppen. Det är ett inbördeskrig därinne.”

Han satte sig på sängkanten. ”Mamma, du höll på att dö.”

”Jag vet.”

”Nej, jag menar på riktigt. Läkaren sa att om du väntat en dag till…”

”Men jag väntade inte.”

”Tack vare moster.”

”Påminn mig om att ge henne en present. Något fint. Som en begravningskrans fast omvänd.”

”Det finns inte omvända begravningskransar.”

”Då får vi uppfinna det. ‘Grattis till att du inte dog’-kransar. Det finns säkert en marknad.”

Dagarna på sjukhuset flöt ihop till en enda lång mardröm av blodprov, undersökningar och samtal med olika läkare som alla hade olika teorier om vad som gått fel.

”Det kan ha varit en reaktion på cytostatikan,” sa en.

”Eller en komplikation från cancern,” sa en annan.

”Eller bara otur,” sa en tredje, vilket var det minst medicinska och mest ärliga svaret jag fått.

”Otur?” upprepade jag. ”Är det en diagnos nu?”

”Ibland händer saker utan någon särskild anledning.”

”Som när man får cancer?”

”Precis.”

”Och lungemboli?”

”Det också.”

”Vad är nästa? Kommer jag att spontant utveckla någon obskyrt tropisk sjukdom?”

”Osannolikt. Du har inte varit utomlands.”

”Det var ett skämt.”

”Åh.” Han såg förvirrad ut. ”Ha.”

Jag började förstå varför läkare hade rykte om sig att sakna humor. De tog allting bokstavligt, som robotar programmerade med medicinsk kunskap men utan förmåga att förstå ironi.

En kväll när jag låg där och stirrade i taket – sjukhustak är remarkabelt tråkiga, som om de designats för att suga ut all glädje ur rummet – kom en av nattsköterskorna in.

”Kan inte sova?” frågade hon.

”Svårt att sova när man är rädd att man inte vaknar.”

Hon satte sig ner i stolen bredvid sängen. Det var ovanligt. Sjuksköterskor sitter sällan ner, vi är tränade att alltid vara i rörelse.

”Jag hörde vad som hände,” sa hon. ”Att de missade din lungemboli.”

”Missade är ett snällt ord. Ignorerade är mer korrekt.”

”Jag är ledsen.”

”För vad? Du gjorde inget fel.”

”Nej, men systemet gjorde det. Och jag är en del av systemet.”

Jag tittade på henne. Hon var ung, kanske tjugofem, med det där idealistiska skenet som nya sjuksköterskor har innan verkligheten slår till.

”Systemet är fucked,” sa jag.

Hon skrattade förvånat. ”Får man säga så?”

”Jag har cancer och överlevde precis en lungemboli. Jag får säga vad jag vill.”

”Fair point.”

Vi satt tysta en stund. Det var skönt, den där tystnaden som inte behövde fyllas med meningslöst prat.

”Vet du vad som är värst?” sa jag till slut.

”Vad?”

”Att jag visste att något var fel. Jag kände det. Men jag litade mer på läkarna än på min egen kropp.”

”Du är ju också sjuksköterska. Du är tränad att lita på läkare.”

”Exakt. Och det höll på att döda mig.”

Hon nickade. ”Vad ska du göra nu?”

”Överleva,” sa jag. ”Och sen ska jag bli världens jobbigaste patient. Jag ska ifrågasätta allt. Kräva tester. Vara den där patienten som alla suckar över på fikarasten.”

”Bra,” sa hon. ”Var jobbig. Det kan rädda ditt liv.”

”Det har det redan gjort.”

När jag äntligen fick komma hem efter en vecka på sjukhuset, möttes jag av fyra mycket missnöjda katter.

”Mjaou!” skrek Bertil anklagande.

”Jag vet, jag övergav er. Men jag hade en bra ursäkt.”

”Mjaou!”

”Lungemboli räknas som bra ursäkt.”

De verkade inte övertygade. Katterna hade en granne som matat dem, men det var inte samma sak. Jag var deras människa, och jag hade svikit dem genom att nästan dö.

Jag satte mig på golvet och lät dem klättra över mig. Det var deras sätt att försäkra sig om att jag fortfarande var där, fortfarande luktade rätt, fortfarande var deras.

”Jag lovar att försöka hålla mig vid liv,” sa jag till dem. ”Men ni får hjälpa mig.”

Bertil la sig i mitt knä och började spinna. De andra följde efter, och snart var jag täckt av vibrerande pälsbollar. Det var bättre än någon medicin.

Telefonen ringde. Det var onkologen.

”Vi har fått rapporten från akuten,” sa hon. ”Du hade en lungemboli.”

”Jag vet. Jag var där.”

”Vi borde ha tagit dina symptom på större allvar.”

”Ja.”

”Vi kommer att justera din behandling framöver.”

”Hur då?”

”Vi ska vara mer.… uppmärksamma.”

”Menar du att ni faktiskt ska lyssna när jag säger att något är fel?”

Tystnad.

”Ja,” sa hon till slut. ”Det också.”

”Revolutionerande.”

”Du verkar arg.”

”Jag är inte arg. Jag är vid liv. Det är skillnad.”

”Jag förstår att du är upprörd—”

”Nej,” avbröt jag. ”Du förstår inte. Du har aldrig varit patient. Du har aldrig känt hur det är att veta att något är fel men inte bli trodd. Du har aldrig legat vaken och undrat om det här är natten du dör eftersom ingen tar dig på allvar.”

Mer tystnad.

”Du har rätt,” sa hon till slut. ”Jag förstår inte. Men jag ska försöka bli bättre.”

Det var det närmaste en ursäkt jag skulle få, och jag tog den.

Den kvällen låg jag i min egen säng, omgiven av katter, och kände tacksamhet. Inte den där fluffiga, Instagram-värdiga tacksamheten, utan den råa, desperata sorten som kommer när man inser hur nära man varit att förlora allt.

”Vi överlevde,” viskade jag till mörkret.

Bertil mjade sömnigt.

”Jo, jag vet att du inte var i fara. Men moraliskt stöd räknas också.”

Jag tänkte på alla gånger jag sagt till patienter att ”lyssna på sin kropp”. Hur många av dem hade, liksom jag, blivit överkörda av en självsäker läkare? Hur många hade gett upp, accepterat att de ”bara var trötta” när de egentligen höll på att dö?

”Aldrig mer,” sa jag högt.

Katterna rörde sig inte. De var vana vid att jag pratade med mig själv.

Från och med nu skulle jag vara den där jobbiga patienten. Den som ställer för många frågor, kräver för många tester, tar för mycket tid. Jag skulle vara en mardröm för vårdpersonalen.

Och jag skulle överleva.